Jag har bloggat tidigare om problemen med ord som mål, plan, målsättning, vision, ord som är starkt besläktade. Och vi använder dem ofta lite blandat. De får därför en utsmetad betydelse som kan vara besvärlig, ja, till och med skadlig. Hur ska vi agera för att få bättre konversationer?

Ett aktuellt exempel är när socialminister Lena Hallengren på en presskonferens om de ändrade vaccinationsprognoserna för sjunde gången fick en fråga som lät ungefär som "Vad säger du nu till de som nu inte får sina sprutor som utlovat, nu när ni ändrat målet?". Man kunde ana hur hon suckade invärtes innan hon svarade något i stil med "Det är inte våra mål som ändrats, det är en prognos som vi, givet förändrade förhållanden, måste uppdatera. Och vi vill hålla er informerade."

Vi som jobbar inom utveckling, känner vi igen det? Det är ju precis den förvirring som uppstår när vi försöker hävda att vi inte kan sätta upp löften om leverans av viss funktionalitet vid ett visst datum. Vi kan göra prognoser, estimeringar, ha målsättning, viljor, visioner. Men löften, nej.

I nästan alla sammanhang finns det faktorer utanför vår kontroll. I utveckling finns många sådana, en del har någon annan kontroll över, men en del finns det ingen som har kontroll på. Det gäller t.ex inneboende komplexitet i funktionen vi försöker bygga, och oavsiktlig komplexitet i det system vi försöker bygga den i. Så det bästa vi kan göra är oftast att presentera vår tro, våra prognoser.

Och att presentera uppdaterade prognoser, exempelvis för att vi lärt oss mer om problemet, är allt som oftast en så smärtsam dialog att vi gärna undviker den. Vilket ju inte gör situationen bättre.

Orden jag listade ovan är ju väldigt snarlika, men har fundamentalt olika innebörd. Prognoser och estimat innehåller båda ett mått av beräkning. Givet vad vi vet nu och sannolikheter för vissa utfall så tror, eller kanske gissar, vi. Och även om vi nog anar att det finns faktorer utanför vår kontroll som kan göra att prognosen inte blir sann, som i väderprognoser, så skulle de flesta nog hålla med om att det inte finns så mycket av önskningar inbakat i dessa ord.

När det gäller målsättning, vilja och vision är det för det mesta tvärt om. De handlar mer om vad vi skulle vilja, och mindre om vad som är baserat på "fakta" eller "beräkning". Men det är ju ingen idé att ha ett mål som är orealistiskt, det ger ingen bra konversation, så vi brukar resonera oss fram till något som är en balans mellan vad vi skulle vilja och vad som kan vara möjligt (eller snarare, inte helt omöjligt).

Den här mixen av "beräkning" och "vilja" är förstås en glidande skala. Så när vi vill bestämma eller komma överens om, till exempel, ett leveransdatum så finns det nästan alltid en obalans i parternas grad av "beräkning" och "vilja", den som "köper" har oftast mer "vilja" och den som skall göra jobbet mer "beräkning".

Men den stora boven i dramat är nog ordet "mål". Här tror jag att många av oss använder ordet omväxlande som "vilja", "mitt mål är att bli hockey-proffs", och som förutsägelse, "vårt mål är att kunna stänga den här storyn idag".

Men även med innebörden "förutsägelse" så betyder inte "mål" samma sak som "löfte"!

Ett sätt vore förstås att börja använda sannolikheter. När det gäller utfästelser inom utveckling så gör vi det alldeles för sällan. En gissning om ett datum blir ofta en prognos, som blir ett mål som blir ett löfte. Utan kvalificering.

I boken "Software Estimation without guessing" går George Dinwiddie igenom ett antal scenarier där estimering är viktigt. Och styrkan med boken är nog att han alltid kommer tillbaka till frågan om varför vi vill ha ett estimat. Det styr till väsentlig del hur vi skall göra estimeringen, och inte minst hur vi kommunicerar kring det.

Om vi börjar prata i sannolikheter och diskutera varför vi behöver eller vill sätta upp ett mål (en målsättning!) eller ta fram ett estimat (en prognos!) kanske det leder till att vi törs ändra på våra prognoser oftare och få andra att förstå vad det egentligen betyder.

Vi kanske ska sluta använda ordet "mål", eller i alla fall vara mycket observanta på när ordet används så att vi kan förstå vilken nyans av ordet avses, och oftare använda andra ord som tydligare förmedlar vår tanke.